Friday, April 9, 2010

Mer ryskundervisning

Ryska är inget lätt språk att lära sig. Alla rackarns kasus som innebär att allting (verb, pronomen, substantiv, adjektiv...) ändras hela tiden gör det oerhört svårt att prata helt rätt.

Igår lärde jag mig ytterligare en liten nyansskillnad som är till synes liten men ack så viktig. Det handlar så klart om kärlek.

Om man på ryska säger: "ana mne panravilas" så blir det ordagrant översatt:"henne jag tycker om". Alltså ungefär som vi säger, fast bara lite annan ordföljd.

Men om man säger: "ja ne nravilas jej" så är det lätt att uppfatta som "jag tycker inte om henne", men det är ack så fel. För det betyder närmare bestämt "hon tycker inte om jag (eller mig då)". Den uppenbara logiken för mig vore ju att säga "jej ne nravilas ja", men så enkelt skall vi inte göra det. Så nu fick jag gott fundera en bra stund under lektionen för att förstå vem som egentligen gillade vem.

Egentligen borde jag förstått det på en gång. För det är väl självklart att den dåliga eleven gillar mönsterelven, men att mönstereleven inte tycker om den kassa eleven.

Sa jag att boken var från sovjettiden?

Welcome to the communist party!

Wednesday, April 7, 2010

Dagens ryskalektion

Lästen en rysk hymn i min ryskabok som går ungefär som följer:

På olika öar, i olika länder
över hav och oceaner
alla ni som är unga
ge mig era händer
i vårat led av vänner

Sa jag att boken är från sovjettiden?

Dagens text heter: Varför jag inte blev en mönsterelev - "отличник"


Tuesday, April 6, 2010

Thailand

Vi var som sagt i Thailand härom veckan. Vi fullkomligen älskade det, och nu förstår vi varför så många svenskar vallfärdar dit varje år. Möjligen förstärktes effekten av att vi kom direkt från Tadzjikistan, kastade oss girigt över allt vad civilisation har att erbjuda; god mat, vackra kläder, ström dygnet runt, fungerande infrastruktur. Det är inte så att vi ogillar Tadzjikistan, men det är ganska skönt att emellanåt vara i en miljö där allt fungerar .

Bjuder på lite bilder nedan

"de rödas" demonstrationståg som mer liknade ett karnevalståg

Lyxig middag på Mandarin Oriental

Downtown Bangkok

Uppgraderade till jättesvit med jättebalkong på 25e våningen

Vi bodde i det där rummet i slutet av korridoren ni vet

Takterass på hotellet - givetvis

På väg till Koh Sahmet. Såg väldigt många äldre fula vita män med unga snygga thailändska fruar. Ibland också med unga barn. Familj nummer 2?

Strandliv

Trött på Paparazzi

Wednesday, March 31, 2010

Konsten att dölja en massaker

Under semestern så läste jag boken "Konsten att dölja en massaker" av Elin Jönsson. Den handlar om en massaker på till synes oskyldiga människor i staden Andizjan, Uzbekistan, 2005. Ingen vet exakt hur många som dog, kanske tusen, kanske fler. Boken är skrämmande läsning om ett land vars styrande krafter inte tycks sky några medel för att hålla sin befolkning i schack.

Efter att både jag och Sara läst boken så är vi inte längre så sugna på att åka till Uzbekistan. Eller vi vill åka, men det känns inte rätt att göra det. Det är alltid svårt att ta ställning, och rätt och fel är sällan helt svart eller vitt. Jag har varit i Kina, om än på tjänsteresa, ett land med otaliga brister vad gäller mänskliga rättigheter. Jag har varit på simläger på Kuba, ett land som inte ens försöker skyla över förföljelse av journalister och dissidenter. Jag har inget bra svar och hävdar inte att det är fel att åka som turist till Uzbekistan - var och en får göra sin egen bedömning. Men det är någonting inom mig som denna gången säger stopp.

Och så vaknade revolutionären i mig och jag tänkte på Björn Afzelius sång "Juanita". Den handlar om en svensk som åker till Spanien för att hjälpa till i kampen mot fascisterna. Kampen förloras. Mannen överlever men han får aldrig sin älskade Juanita utan han åker hem till Sverige. Många år senare åker mannens barn till Spanien som fortfarande regeras av fascisterna. De träffar av en slump Juanita på stranden och hon blir rasande över deras turistbesök:

Men här springer ni och göder nåt han har bekämpat
med risk för eget liv.

Så ge er av! jag är trött på era svängar
för ni fördröjer bara frihetens stund.
Å ni borde veta, att turisternas pengar
är som honung i förtryckarnas mun.

Läs boken!

Vägen till Garm

Ett något försenat inlägg, men jag var bara tvungen att visa hur vägen till Garm (se tidigare Buzkashi-inlägg) såg ut. Land slides är ett stort problem den här tiden på året då bergen är porösa och följer med smältvattnet ned. Bygga vägar i den här miljön är en utmaning.



Tuesday, March 16, 2010

Rinat

Rinat är en av eldsjälarna inom Tadzjikisk cykel. Han har själv 7 guldmedaljer från nationella mästerskap (om det nu kan kallas så i Sovjetunionen) på 70-talet. Och så här cool ser han ut när man fotograferar honom.



Monday, March 15, 2010

Buzkashi-weekend

Vi var helgen som var i Garm som ligger 20 mil nordost om Dusjanbe. Det är nog nästan så långt i ingenstans som jag någonsin befunnit mig, eller i all fall känt mig. Garm är en sömnig liten bergsstad som ramades in fint av vackra berg så långt ögat nådde. Vägen till Garm var bra förutom ett avsnitt på fem mil som var emellanåt helt fruktansvärt dåligt. Vi klarade oss bra, men alla hade inte samma tur. Fem minuter innan vi kom runt en krök hade en bil gått över kanten med fyra dödsfall som följd. Behöver jag säga att vi tog det ganska lugnt.

Buzkashin tog plats någon mil ytterligare nordväst. Spelet är alla mot alla och går ut på (tror jag) att man skall ta en död get (huvudet avlägsnat som tur är) till ett bildäck som utgör någon form av mål. Man dumpar geten där och så får man ett pris. Inför varje omgång annonseras vad som står på spel i form av pris och sen kör man alltså en vild huggsexa om getstackaren. I början är det enkla priser som tekannor och mattor men vad längre det lider så blir priserna finare och kampen än mer intensiv.

Det var så mycket testosteron i luften så hälften hade varit nog. Kanske var det för att kvinnorna inte var särskilt välkomna på tillställningen, det var nog 95% män där. Och de kvinnor som vågat sig dit gjorde det för att sälja saker, inte för att titta på spelet. Hur som helst så var det väldigt häftigt, energin när femtio personer och deras hästar samtidigt ger sig in i vild kamp är enorm.

Testosteron och blod, det första i mängder


Fler än jag som tyckte det blev lite segt i längden?

Buzkashi-champion, lätt coolast på plan