A regular lunch in Pamir

Vår sista dag i Pamir stannade vi för lunch på en liten restaurang längs vägen mot Dusjanbe. Floden som vägen följer utgör gränsen till Afghanistan och det är lätt att se skillnad mellan länderna. På den afghanska sidan finns nästan ingenting. Färre hus, sämre hus, dålig väg.

När vi satt där vid floden och åt till dunkande disco-musik ser vi helt plötsligt aktivitet på andra sidan floden. En kik-titt senare visar att den afghanska fåraherden som vallar en bunt djur på andra sidan har fått ett välkommet avbrott i arbetet. Han dansar loss helt frenetiskt under 45 minuter - till också vår förtjusning. Det slutar med vi ger honom en applåd och tackar honom i mikrofonen. Succe.

Our last day in Pamir we stopped for lunch at a small restaurant on the road to Dushanbe. The river marks the border to Afghanistan and it is easy to see differences between the countries. On the afghan side there is less - of everything.

When we sat there having lunch to the rythms of local techno we all of a sudden notice activity on the other side of the river. After a closer look we see that it is an afghan shepherd who is appreciating the loud music. He dances like crazy for a good 45 minutes - to our great entertainment. After his performance we show our appreciation with a round of applause and a "thank you" over the microphone. Fabulous!

Dansande afghan/Dancing afghan?

Dansande afghan/dancing afghan!

Soppa och en stänkare - klockan är ju trots allt ett
Soup and vodka - its 1 pm after all

Högklassig underhållning/classy entertainment

trött underhållning/tired entertainment

En historia om bröd - A history of bread

I Pamir så välkomnas besökare med bröd och salt. Ungefär som hemma, där vi när vi besöker nyinflyttade traditionellt överlämnar en liknande gåva. Så under våra besök i byar och Jamoats så bjöds vi på bröd, bröd och mer bröd. Och eftersom vi besökte ganska många byar blev det ganska mycket bröd... Jag tror inte ens jag lyckats fånga alla tillfällena på bild.

In the Pamirs, visitors are welcomed with bread and salt. Like in Sweden where we traditionally give bread and salt to people who have just moved to a new house - as a symbolic gift that this home should never be without food. As we visited quite a few villages and Jamoats during our three days in Pamir - we were treated to quite a lot of bread... I don't think I even got all ceremonies on photo.

Det man inte hinner äta på plats får man ta i bilen

Pamir

North-east of Khorog, in the small village of Tusyon, I saw this little girl. She was maybe 12-13 years old and had the most captivating eyes. When I asked her if I could take her photo she gladly agreed. Although her eyes came out fascinating in this photo, I don't think it make her justice.

Pamir

Har ännu knappt hunnit titta igenom de fem sexhundra eller så bilderna vi tog i Khorog med omnejd. Här kommer ett första smakprov på vad som nog med rätta kan kallas en av världens mer otillgängliga avkrokar.

Flygplatsen i Khorog

Helikoptern som tog oss dit. Helikoptertur kan varmt rekommenderas för den som inte provat.

Sara skeptisk till helikopterns bärkraft. De i bakgrunden lite mer avslappnade

Hyfsad utsikt genom stora fönster

Söta tanter i bergen

Söta kids i bergen

Disco - Pamir-style. Den perfekta avslutningen på en hård arbetsdag.

Mer bilder kommer som sagt. Bland annat en lång historia om bröd...

Drutten och Jena

Vi har så mycket att skriva om Khorog och Pamir, men det har inte funnits tid ännu. Men det kommer.

Så länge:

Talade med våra ryska vänner häromkvällen och kom helt osökt in på ämnet Drutten och Jena. Ni vet den där tecknade serien som gick när vi var små. Jag hade aldrig reflekterat kring att den var från Sovjetunionen men det var den tydligen. Våra ryska vänner delade dock inte Wikipedias tolkning att den innehöll dold regim- och systemkritik.

Hur som helst så hittades det på Youtube trevliga klipp där stackars Jena melankoliskt sjunger om hur synd det är att det bara är födelsedag en gång om året...



Пусть бегут неуклюже
Пешеходы по лужам,
А вода — по асфальту рекой.
И неясно прохожим
В этот день непогожий,
Почему я веселый такой.

(Rough translation: Let the clumsy pedestrians run among the puddles. and let the water go across the asphalt like a river. And it's unclear to the passersby on this foul-weather day, why I am so happy.)

Припев:
Я играю на гармошке
У прохожих на виду…
К сожаленью, день рожденья
Только раз в году.

(Chorus: I am playing on an accordion in plain view of the passersby. Too bad birthdays only happen once a year.)

Прилетит вдруг волшебник
В голубом вертолете
И бесплатно покажет кино.
С днем рожденья поздравит
И, наверно, оставит
Мне в подарок пятьсот «эскимо».

(A wizard will probably arrive suddenly in a light-blue helicopter and show a film for free. He'll congratulate me on my birthday and will, probably, give me a present of 500 Eskimos.*) (Ескимо here refers to a kind of ice cream... on a stick.)

Anledningen till att vi är fast i Khorog...

Är den här jävla lastbilen. Tydligen finns det gränser för vad bron tål, men pressade chaufförer som vill göra bra med pengar på sina körningar överlastar - och till slut sa bron ifrån.

Det finns nu sedan sex dagar ingen landförbindelse med Khorog. Vi väntar på att flyga härifrån, men eftersom det inte finns någon landförbindelse är det fler som väntar. Här hjälper det inte vara diplomat.

Vackert i bergen

Cyklade min första längre tur på ett tag. Det som började i regn övergick snart i strålande sol och ledde till en rödgrann näsa.

Fick min första punktering någonstans i bergen och när jag stod och lagade den så blev jag föremål för allas intresse. Någon ville ha den punkterade slangen som jag glatt gav bort. Någon annan ville köpa min cykel. Jag skojar inte. Jag står där och lagar punka och en bil stannar. Ut hoppar en fet Tadzjik i träningsdress - värsta maffia-style. Han har ett gäng hundradollar-sedlar i handen och undrar hur mycket jag skall ha för cykeln. Jag blir lite orolig för en sekund och undrar om ett nekande svar kommer leda till att jag får ståplats i Varzob-floden. Men mitt nekande föranleder bara ett obegripligt garv, och så drar de vidare mot Buzkashin som går av stapeln i närheten.

Sen pratar jag med en annan man. Han undrar vart jag har cyklat ifrån. "Dusjanbe" säger jag lite kaxigt, vi är ju en bit upp i bergen och jag tror mitt svar kommer inge respekt. Han säger bara ett svalt "aha" och konstaterar att han har gått från Dusjanbe i dag. Han har alltså gått sträckan jag precis cyklat. 4-5 timmar har det nog tagit så här långt, och han är inte hemma ännu.

För övrigt är bergen helt gröna nu. När jag cyklade här i Oktober var allt brunt och gult. Grönt är finare.