Första hajken

Idag tog vi oss an vår första hajk. Varje helg arrangeras kortare hajker till något trevligt ställe i bergen runtom Dusjanbe. På programmet idag stod promenad till något vattenfall. Det var väl en grupp på cirka 20-talet expats av blandade nationaliteter som dök upp.

Dalgångarna norr om Dusjanbe är otroligt vackra och det bjöds på vyer som gjorde en smått tårögd. Att gå efter kammen på mäktiga branta berg under den stekande solen - i mina ögon blir det inte mycket bättre än så.

Det var inte en särskilt strapatsfylld historia, även om det var lite lurigt på sina ställen med mycket sand och lösa stenar. Väl framme vid fallen, som jag i ärlighetens namn trodde skulle vara både högre och ha mer vatten, var det bara jag och Sara som tordes bada. Kanske för att vi svenskar tycker att vattnet inte är så kallt när det är 17 grader. Helt normal sommartemperatur liksom.

Munnen full av nötter

Vattenfall!

Blöt svenne

Marknaden och myskuddar.

Vi har tyckt att det är ganska lugnt i Dusjanbe, fram tills idag. Vi åkte nämligen till marknaden för att köpa kuddar till vår taptjan - en ganska stor möbel som man har ute trädgården, fylld med kuddar, som gjord för mysande.

På marknaden var det fullt ös, men vår vän skötte snacket och förhandlingen - så antagligen blev vi inte blåsta. Med bilen full av kuddar styrde vi kosan hemåt. I morgon skall det mysas.

Delar av den stora marknaden - här fanns allt.

Bilen full av kuddar

Lite fler bilder

Mellan Dushanbe och Varzob (50 km norrut). Det blir bara vackrare ju längre in bland bergen man kommer.

Den turkosa staden

När man går runt på Rudaki, huvudgatan i Dusjanbe, ser man att Tadjikerna är vansinnigt förtjusta i ljusblått. Var och varannan pampig byggnad är målad i denna skarpa färg. Vackert och inte alls särskilt mycket öststatskänsla över det.

Vet inte vart denna faiblesse kommer ifrån, men kanske har det att göra med de många turkosa sjöarna som finns bland annat bergsmassivet Pamir.

Going nuts!

Marknaden dignar av nötter. Vad sägs om till exempel valmöjligheter som tre sorters pistagenötter. På bilden nedan den dyraste. Mums.

Afghansk vind

Dusjanbe ligger ca 50 mil norr om Kabul. Men trots det nära avståndet till det kaos som råder i grannlandet är det mesta man känner av från Kabul här den sand som blåser in från de afghanska vidderna. Tunn, tunn sand täcker Dushanbe i några dagar, tre kanske säger vår vän. Den annars så blåa himlen är som bortblåst och ersatt med ett brungrått dis. Alla bilar är täckta av ett lager och man kan skriva roliga saker på motorhuvarna. När vi kommer tillbaka från lunchen upptäcker jag att jag också fått med mig en del sand in...eller den sitter i halsen..Mycket vatten och te hjälper. Det känns stilla i luften när jag går hem i diset och det är trevligt här..
//Sara

I utkanten av Dusjanbe

I utkanten av Dusjanbe möts man av vyn nedan. På vägen mot norr tornar bergen upp sig direkt. För att nå de norra delarna av landet där staden Khudjand och den bördiga Fergana-dalen måste man ta sig över två bergspass, båda en bit över 3000 meter höga. Det är väl ingen större fara nu, även om vägen tydligen lämnar en hel del att önska, men på vintern kan det vara hart när omöjligt.

Tydligen har Iranierna byggt en tunnel som gör att, om man törs använda den, slipper det första passet. Men om vägen över berget är farlig så är tunneln det också. Det läcker in mycket vatten vilket gör att bilar får problem och blir stående. Och när de orsakar trafikstockning i den 5 km långa tunneln så blir avgaserna från bilar och lastbilar en dödsfälla ganska snabbt.

Vi är framme

Vi är framme. Det känns helt overkligt att vi nu är här, i landet där vi skall tillbringa de kommande 16 månaderna. Sara hade varit här förut, men för mig var allt nytt.

Hade blivit förvarnad om att byråkratin vid inresa kan vara besvärlig - och det var den. Drygt en timme väntade vi för att få våra visum, vi som var så förberedda med papperen klara och allt. Att klockan var 02.00 svensk tid och att man inte sovit ordentligt gjorde inte tålamodet större. Vi vet inte, men det kändes lite som att en anledning till att vi fick vänta till sist var att vi kom med blåa (diplomat) pass

Efter en del om och men kom vi igenom. Vi möttes av vår chaufför som tog oss och vårt bagage, minus en cykelväska som inte var med på planet, till vårt nya hem. Cykeln skulle komma med nästa plan, problemet är bara att det går först fyra dagar senare (men idag kom den!).

Huset var betydligt bättre än jag hade vågat hoppas. Visst, det är lite halvtrasigt här och där men det finns varmvatten och el när vi behöver det och vill ha det. Och allt fungerar tillfredställande. Där finns också en mysig trädgård där det växer vinrankor, sharonträd och andra icke-identifierade frukter.

Så nu några dagar in vårt nya liv känns det som att vi har rätt bra koll. Sara har börjat jobba och jag har.... Ja, jag har inte börjat jobba. Men funderar väl lite på vad jag skall göra. Först hem och montera ihop cykeln.