A regular lunch in Pamir

Vår sista dag i Pamir stannade vi för lunch på en liten restaurang längs vägen mot Dusjanbe. Floden som vägen följer utgör gränsen till Afghanistan och det är lätt att se skillnad mellan länderna. På den afghanska sidan finns nästan ingenting. Färre hus, sämre hus, dålig väg.

När vi satt där vid floden och åt till dunkande disco-musik ser vi helt plötsligt aktivitet på andra sidan floden. En kik-titt senare visar att den afghanska fåraherden som vallar en bunt djur på andra sidan har fått ett välkommet avbrott i arbetet. Han dansar loss helt frenetiskt under 45 minuter - till också vår förtjusning. Det slutar med vi ger honom en applåd och tackar honom i mikrofonen. Succe.

Our last day in Pamir we stopped for lunch at a small restaurant on the road to Dushanbe. The river marks the border to Afghanistan and it is easy to see differences between the countries. On the afghan side there is less - of everything.

When we sat there having lunch to the rythms of local techno we all of a sudden notice activity on the other side of the river. After a closer look we see that it is an afghan shepherd who is appreciating the loud music. He dances like crazy for a good 45 minutes - to our great entertainment. After his performance we show our appreciation with a round of applause and a "thank you" over the microphone. Fabulous!

Dansande afghan/Dancing afghan?

Dansande afghan/dancing afghan!

Soppa och en stänkare - klockan är ju trots allt ett
Soup and vodka - its 1 pm after all

Högklassig underhållning/classy entertainment

trött underhållning/tired entertainment

En historia om bröd - A history of bread

I Pamir så välkomnas besökare med bröd och salt. Ungefär som hemma, där vi när vi besöker nyinflyttade traditionellt överlämnar en liknande gåva. Så under våra besök i byar och Jamoats så bjöds vi på bröd, bröd och mer bröd. Och eftersom vi besökte ganska många byar blev det ganska mycket bröd... Jag tror inte ens jag lyckats fånga alla tillfällena på bild.

In the Pamirs, visitors are welcomed with bread and salt. Like in Sweden where we traditionally give bread and salt to people who have just moved to a new house - as a symbolic gift that this home should never be without food. As we visited quite a few villages and Jamoats during our three days in Pamir - we were treated to quite a lot of bread... I don't think I even got all ceremonies on photo.

Det man inte hinner äta på plats får man ta i bilen

Pamir

North-east of Khorog, in the small village of Tusyon, I saw this little girl. She was maybe 12-13 years old and had the most captivating eyes. When I asked her if I could take her photo she gladly agreed. Although her eyes came out fascinating in this photo, I don't think it make her justice.

Pamir

Har ännu knappt hunnit titta igenom de fem sexhundra eller så bilderna vi tog i Khorog med omnejd. Här kommer ett första smakprov på vad som nog med rätta kan kallas en av världens mer otillgängliga avkrokar.

Flygplatsen i Khorog

Helikoptern som tog oss dit. Helikoptertur kan varmt rekommenderas för den som inte provat.

Sara skeptisk till helikopterns bärkraft. De i bakgrunden lite mer avslappnade

Hyfsad utsikt genom stora fönster

Söta tanter i bergen

Söta kids i bergen

Disco - Pamir-style. Den perfekta avslutningen på en hård arbetsdag.

Mer bilder kommer som sagt. Bland annat en lång historia om bröd...

Drutten och Jena

Vi har så mycket att skriva om Khorog och Pamir, men det har inte funnits tid ännu. Men det kommer.

Så länge:

Talade med våra ryska vänner häromkvällen och kom helt osökt in på ämnet Drutten och Jena. Ni vet den där tecknade serien som gick när vi var små. Jag hade aldrig reflekterat kring att den var från Sovjetunionen men det var den tydligen. Våra ryska vänner delade dock inte Wikipedias tolkning att den innehöll dold regim- och systemkritik.

Hur som helst så hittades det på Youtube trevliga klipp där stackars Jena melankoliskt sjunger om hur synd det är att det bara är födelsedag en gång om året...



Пусть бегут неуклюже
Пешеходы по лужам,
А вода — по асфальту рекой.
И неясно прохожим
В этот день непогожий,
Почему я веселый такой.

(Rough translation: Let the clumsy pedestrians run among the puddles. and let the water go across the asphalt like a river. And it's unclear to the passersby on this foul-weather day, why I am so happy.)

Припев:
Я играю на гармошке
У прохожих на виду…
К сожаленью, день рожденья
Только раз в году.

(Chorus: I am playing on an accordion in plain view of the passersby. Too bad birthdays only happen once a year.)

Прилетит вдруг волшебник
В голубом вертолете
И бесплатно покажет кино.
С днем рожденья поздравит
И, наверно, оставит
Мне в подарок пятьсот «эскимо».

(A wizard will probably arrive suddenly in a light-blue helicopter and show a film for free. He'll congratulate me on my birthday and will, probably, give me a present of 500 Eskimos.*) (Ескимо here refers to a kind of ice cream... on a stick.)

Anledningen till att vi är fast i Khorog...

Är den här jävla lastbilen. Tydligen finns det gränser för vad bron tål, men pressade chaufförer som vill göra bra med pengar på sina körningar överlastar - och till slut sa bron ifrån.

Det finns nu sedan sex dagar ingen landförbindelse med Khorog. Vi väntar på att flyga härifrån, men eftersom det inte finns någon landförbindelse är det fler som väntar. Här hjälper det inte vara diplomat.

Vackert i bergen

Cyklade min första längre tur på ett tag. Det som började i regn övergick snart i strålande sol och ledde till en rödgrann näsa.

Fick min första punktering någonstans i bergen och när jag stod och lagade den så blev jag föremål för allas intresse. Någon ville ha den punkterade slangen som jag glatt gav bort. Någon annan ville köpa min cykel. Jag skojar inte. Jag står där och lagar punka och en bil stannar. Ut hoppar en fet Tadzjik i träningsdress - värsta maffia-style. Han har ett gäng hundradollar-sedlar i handen och undrar hur mycket jag skall ha för cykeln. Jag blir lite orolig för en sekund och undrar om ett nekande svar kommer leda till att jag får ståplats i Varzob-floden. Men mitt nekande föranleder bara ett obegripligt garv, och så drar de vidare mot Buzkashin som går av stapeln i närheten.

Sen pratar jag med en annan man. Han undrar vart jag har cyklat ifrån. "Dusjanbe" säger jag lite kaxigt, vi är ju en bit upp i bergen och jag tror mitt svar kommer inge respekt. Han säger bara ett svalt "aha" och konstaterar att han har gått från Dusjanbe i dag. Han har alltså gått sträckan jag precis cyklat. 4-5 timmar har det nog tagit så här långt, och han är inte hemma ännu.

För övrigt är bergen helt gröna nu. När jag cyklade här i Oktober var allt brunt och gult. Grönt är finare.

Mer ryskundervisning

Ryska är inget lätt språk att lära sig. Alla rackarns kasus som innebär att allting (verb, pronomen, substantiv, adjektiv...) ändras hela tiden gör det oerhört svårt att prata helt rätt.

Igår lärde jag mig ytterligare en liten nyansskillnad som är till synes liten men ack så viktig. Det handlar så klart om kärlek.

Om man på ryska säger: "ana mne panravilas" så blir det ordagrant översatt:"henne jag tycker om". Alltså ungefär som vi säger, fast bara lite annan ordföljd.

Men om man säger: "ja ne nravilas jej" så är det lätt att uppfatta som "jag tycker inte om henne", men det är ack så fel. För det betyder närmare bestämt "hon tycker inte om jag (eller mig då)". Den uppenbara logiken för mig vore ju att säga "jej ne nravilas ja", men så enkelt skall vi inte göra det. Så nu fick jag gott fundera en bra stund under lektionen för att förstå vem som egentligen gillade vem.

Egentligen borde jag förstått det på en gång. För det är väl självklart att den dåliga eleven gillar mönsterelven, men att mönstereleven inte tycker om den kassa eleven.

Sa jag att boken var från sovjettiden?

Welcome to the communist party!

Dagens ryskalektion

Lästen en rysk hymn i min ryskabok som går ungefär som följer:

På olika öar, i olika länder
över hav och oceaner
alla ni som är unga
ge mig era händer
i vårat led av vänner

Sa jag att boken är från sovjettiden?

Dagens text heter: Varför jag inte blev en mönsterelev - "отличник"

Thailand

Vi var som sagt i Thailand härom veckan. Vi fullkomligen älskade det, och nu förstår vi varför så många svenskar vallfärdar dit varje år. Möjligen förstärktes effekten av att vi kom direkt från Tadzjikistan, kastade oss girigt över allt vad civilisation har att erbjuda; god mat, vackra kläder, ström dygnet runt, fungerande infrastruktur. Det är inte så att vi ogillar Tadzjikistan, men det är ganska skönt att emellanåt vara i en miljö där allt fungerar .

Bjuder på lite bilder nedan

"de rödas" demonstrationståg som mer liknade ett karnevalståg

Lyxig middag på Mandarin Oriental

Downtown Bangkok

Uppgraderade till jättesvit med jättebalkong på 25e våningen

Vi bodde i det där rummet i slutet av korridoren ni vet

Takterass på hotellet - givetvis

På väg till Koh Sahmet. Såg väldigt många äldre fula vita män med unga snygga thailändska fruar. Ibland också med unga barn. Familj nummer 2?

Strandliv

Trött på Paparazzi

Konsten att dölja en massaker

Under semestern så läste jag boken "Konsten att dölja en massaker" av Elin Jönsson. Den handlar om en massaker på till synes oskyldiga människor i staden Andizjan, Uzbekistan, 2005. Ingen vet exakt hur många som dog, kanske tusen, kanske fler. Boken är skrämmande läsning om ett land vars styrande krafter inte tycks sky några medel för att hålla sin befolkning i schack.

Efter att både jag och Sara läst boken så är vi inte längre så sugna på att åka till Uzbekistan. Eller vi vill åka, men det känns inte rätt att göra det. Det är alltid svårt att ta ställning, och rätt och fel är sällan helt svart eller vitt. Jag har varit i Kina, om än på tjänsteresa, ett land med otaliga brister vad gäller mänskliga rättigheter. Jag har varit på simläger på Kuba, ett land som inte ens försöker skyla över förföljelse av journalister och dissidenter. Jag har inget bra svar och hävdar inte att det är fel att åka som turist till Uzbekistan - var och en får göra sin egen bedömning. Men det är någonting inom mig som denna gången säger stopp.

Och så vaknade revolutionären i mig och jag tänkte på Björn Afzelius sång "Juanita". Den handlar om en svensk som åker till Spanien för att hjälpa till i kampen mot fascisterna. Kampen förloras. Mannen överlever men han får aldrig sin älskade Juanita utan han åker hem till Sverige. Många år senare åker mannens barn till Spanien som fortfarande regeras av fascisterna. De träffar av en slump Juanita på stranden och hon blir rasande över deras turistbesök:

Men här springer ni och göder nåt han har bekämpat
med risk för eget liv.

Så ge er av! jag är trött på era svängar
för ni fördröjer bara frihetens stund.
Å ni borde veta, att turisternas pengar
är som honung i förtryckarnas mun.

Läs boken!

Vägen till Garm

Ett något försenat inlägg, men jag var bara tvungen att visa hur vägen till Garm (se tidigare Buzkashi-inlägg) såg ut. Land slides är ett stort problem den här tiden på året då bergen är porösa och följer med smältvattnet ned. Bygga vägar i den här miljön är en utmaning.

Rinat

Rinat är en av eldsjälarna inom Tadzjikisk cykel. Han har själv 7 guldmedaljer från nationella mästerskap (om det nu kan kallas så i Sovjetunionen) på 70-talet. Och så här cool ser han ut när man fotograferar honom.

Buzkashi-weekend

Vi var helgen som var i Garm som ligger 20 mil nordost om Dusjanbe. Det är nog nästan så långt i ingenstans som jag någonsin befunnit mig, eller i all fall känt mig. Garm är en sömnig liten bergsstad som ramades in fint av vackra berg så långt ögat nådde. Vägen till Garm var bra förutom ett avsnitt på fem mil som var emellanåt helt fruktansvärt dåligt. Vi klarade oss bra, men alla hade inte samma tur. Fem minuter innan vi kom runt en krök hade en bil gått över kanten med fyra dödsfall som följd. Behöver jag säga att vi tog det ganska lugnt.

Buzkashin tog plats någon mil ytterligare nordväst. Spelet är alla mot alla och går ut på (tror jag) att man skall ta en död get (huvudet avlägsnat som tur är) till ett bildäck som utgör någon form av mål. Man dumpar geten där och så får man ett pris. Inför varje omgång annonseras vad som står på spel i form av pris och sen kör man alltså en vild huggsexa om getstackaren. I början är det enkla priser som tekannor och mattor men vad längre det lider så blir priserna finare och kampen än mer intensiv.

Det var så mycket testosteron i luften så hälften hade varit nog. Kanske var det för att kvinnorna inte var särskilt välkomna på tillställningen, det var nog 95% män där. Och de kvinnor som vågat sig dit gjorde det för att sälja saker, inte för att titta på spelet. Hur som helst så var det väldigt häftigt, energin när femtio personer och deras hästar samtidigt ger sig in i vild kamp är enorm.

Testosteron och blod, det första i mängder

Fler än jag som tyckte det blev lite segt i längden?

Buzkashi-champion, lätt coolast på plan

Spårtsal

Vi har hyrt en gymnastiksal. Spårtsal. Jag lyckades förhandla med kommandanten som sköter om den på ryska och allt. Så de kommande fyra måndagarna har vi i lag sex (utlänningslaget) nu en hall för fysisk aktivitet. Tanken är lite cirkel-/stationsträning.

Tyvärr led jag sviterna av måndagens fall så jag kunde inte vara med på första passet, utan fick nöja mig med att ta tid och blåsa i visselpipan. Det var ganska skoj det också.

Som kan ses av bilderna nedan är salen jävligt Sovjet. Precis som sig bör.




T