Den 28 februari är det dags för parlamentsval i Tadzjikistan. Som sig bör så kommer det massor av valobservatörer till landet för att kolla att allt går rätt och riktigt till. Också jag har anmält mig att deltaga och nu är det bestämt att jag skall ut någonstans i Dusjanbe och kolla in vallokaler.
Ganska lite vad gäller valet är tydligen reglerat i lag, så det är svårt att säga vad som bör och inte bör förekomma. Men tanken är att vi som observatörer bara skall notera sådant som är uppenbara brott samt sådant som verkar misstänksamt. Som att folk bussas till vallokalerna.
Hela observatörsstyrkan är ganska exalterad över uppgiften. Men efter att att pratat med en del tadzjiker undrar jag vad vi egentligen fyller för funktion. Alla de jag pratat med, förvisso inte så många men ändå, tänker inte gå och rösta. ”Varför, det är ju redan bestämt hur det kommer att gå”, tycks vara den allmänrådande uppfattningen. Och då kan man undra vad det spelar för roll om vi är där och observerar? Om det är så illa att den utbildade övre medelklassen (dit de jag talat med tillhör) inte ens orkar bry sig om att gå och rösta, ja då behöver de styrande inte ens bemöda sig om att fuska.
Nej, tilltron till statsapparaten i det här landet är bland de flesta man träffar lika med noll. Och intresset av att bedriva eller stödja någon opposition likaså. Visst, de har ett inbördeskrig i färskt minne, och många är nog rädda för att en maktkamp skulle kunna leda till instabilitet och nya otäckheter. Men det är ändå något väldigt sorgligt över att ett lands folk så resignerat inför möjligheterna att skapa förändring och vara med att påverka.
No comments:
Post a Comment