Tillbaka igen

Efter en lång lång dag på resande fot är vi tillbaka hemma igen. Det känns lite konstigt att kalla Tadzjikistan hemma - men samtidigt inte. Våra saker var här. Vårt täcke, våra kuddar. Och så var vi båda här, och det är nog vad som gör det mest hemma av allt.

Fem timmars sömn, sen kvistade Sara till jobbet. Jag har ett par lugna veckor framför mig. Post-doc-koma efter att framgångsrikt försvarat min avhandling. Dessa skall användas till att lära känna stan, komma igån med träningen igen och städa hemma. Allt behövs.

Väl hemma möttes vi förresten av vår lokala bio-hazard. Efter en vecka av stillastående i rören har vattnet färgast klassiskt brunt. Och vattnet i toaletten verkade farligare än någonsin som kan skådas av bilden nedan. Det känns som det finns en anledning att vara försiktig med vad man dricker...

Vi har inte slutat blogga.

Vi är bara hemma i Sverige en vända. Nästa vecka kommer vi igång igen!

Hej, hur är det med magen?

Det är inte svårt att lägga ut trevliga och vackra bilder från de äventyr vi tar oss för här och det är ju i första hand detta vi vill visa upp för er kära läsare. Men idag blir inlägget av en annan karaktär. Inga bilder från hajk, för det blev ingen hajk i helgen. Anledningen beror till stor del på maten här. Jag fattar det egentligen inte riktigt men det är helt oundvikligt att inte bli sjuk i magen av maten här. Jag var lite kaxig i början och trodde jag skulle klara mig eftersom jag varit här tidigare. Men nej då, förra veckan började det, och än är det inte över...

Alla jag träffar nickar medhållsamt och återger gärna sina egna erfarenheter. Ganska konstigt egenligen, att det första man nämner när jag man träffar en ny person är att ens mage krånglar och att man inte kan äta...Men alla verkar tycka det är helt normalt.

Jag antar att det bara är att vänja sig, trist nog. Kanske blir man van till slut. Men jag är så sugen på god italiensk mat, eller en härlig buffé med sallader och goda röror och kanske något trevligt grillspett..Eller varför inte en pizza från Primo Ciao Ciao eller...Jag måste sluta för jag blev så hungrig. Återgår nu till min kokta pasta från igår och ett glas utspädd coca cola.

Ps. Vi har gjort i ordning en "födalåda" till vår lilla katt som vi ställt under trappan. Jag räknar kallt med att hon kommer att prioritera detta ställe framför sitt eget hem. Frågan är vad vi ska göra med de söta kattungarna sen...

Fem saker jag gillar med vårt hem

Den läckande kranen som rinner snarare än droppar

Att diskmedlet heter samma som spy heter på engelska

Kaklet på vår toalett - mycket grönare i verkligheten

Fräcka lampor (med typ 5x150 watt) och stuckatur.

Livsfarlig el - alla kontakter håller på att lossna eller har brunnit.

On the road?

Jag visste redan innan vi kom hit att vägarna i det här landet lämnar mycket att önska. Jag visste också att de flesta vägar i princip är avstängda under vintermånaderna..eller i alla fall så avråder man folk att köra på dem. Jag börjar nu så smått förstå varför.

Det är helt sjukt att lastbil efter lastbil, tungt lastade, ligger och kör dessa vägar fram och tillbaka. På vissa ställen är det att ta i att ens kalla det väg. Det är ju förvisso storslagen omgiving nu...men tänk i februari..med snö och is och ras. Inte så storslaget längre och jag börjar verkligen förstå vad man menar när man säger att Tadzjikistan är ett världens mest svårtillgängliga länder....

Det är ganska fint här.

Gångna helg hajkade vi högt - till 3.500 meter närmare bestämt. En del fortsatte högre, men ingen av oss kände oss på topp så vi stannade vid baslägret. Runtomkring oss sköt snöklädda toppar upp en bit över 4.000 meter. Bedårande vackert, och bara en försmak av vad som väntar i Pamir där dalgångarna ligger högre än så.

Den tunna luften var oväntat besvärande. Att det skulle vara jobbigt var jag beredd på, men så jobbigt. Lite huvudvärk, lite lätt yr, väldigt andfådd. Men klart värt det.

Ojdå

Oj oj. GPS-funktionen på mobilen ställde till det. Under ett depåstopp på väg till gårdagens hajk lämnade jag mobilen på bilen för att logga höjd, longitud, latitud och annan livsviktig information. När vi sen körde iväg så lät jag den ligga. Den låg inte så länge utan flög av, och kördes över av följande bilar. Funkar sådär nu.

Tapchanen

Har tidigare nämnt tapchanen. Den är vårt främsta tillhåll på lördagar så länge vädret är så varmt och fint som det är nu. Jag lär behöva den i morgon då min mage från och med idag verkar vara på strejk. Hoppas den börjar arbeta igen snart.

Tapchan utan kuddar

Tapchan med kuddar

Ingen tapchan, men ungarna som bodde på berget verkade ha det ganska skönt ändå

Första skörden

Tog en klättertur häromdagen, upp till vinrankorna som växer som ett tak över vår uteplats. Mycket omoget, mycket övermoget, men också en del precis lagom. Så nu har vi fått smaka på våra första egenhändigt skördade vindruvor.

Bilder från hajken

Några bilder från söndagens hajk i Takob, cirka 30 kilometer norr om Dusjanbe.

Bilder från Dusjanbe

Några bilder från stan helt enkelt

Vårt hus

Mosaik

Det vackra the-huset "Rochat"

Mer om poliser

Huvudagatan, Rudaki, löper genom hela staden. Det måste vara en av de mest polistäta gatorna i världen. Varje 100-200 meter står en eller flera poliser. Huvudsysselsättningen är att stoppa bilar och minibussar för diverse kontroller. Tydligen är det ett ganska genomkorrupt system där betalningar utan kvitto är normen.

Poliserna flaggar, till synes slumpvis, in bilar. Sen följer en procedur när polisen med myndig min och bestämda steg går fram till bilen. Bilisterna verkar vana vid systemet och hoppar antingen ur alternativt sitter kvar vid ratten. Hur som helst börjar det hela med att man hälsar artigt på varandra genom att ta i hand. Sen följer en diskussion om vad som skall hända härnäst. Papper kontrolleras och proceduren tycks ta sin lilla stund. Hur det slutar har jag ännu inte exakt lyckats förstå, men antagligen med någon form av betalning alternativt lång väntan.

Vad gör jag här?

Lite så tänkte jag igår. Jag traskade huvudgatan mot en restaurang där jag skulle möta upp några kollegor, det var skymning och även om alla säger att det är helt lugnt att traska runt i Dusjanbe efter mörkrets inbrott så kändes det lite läskigt (kanske för att jag inte gillar mörker mest). Fler poliser än vanligt på Rudaki. Snart kom förklaringen, presidenten ska ut och åka. Swish, swish, swish, tre svarta limousiner i typ hundra knyck med polisbilar både före och efter...Sen blev det lugnt igen.

Men det känns lite skumt att man liksom är här, å ena sidan är allt helt normalt, hus och jobb och matlagning. Å andra sidan är man mitt i Asien i ett land man inte känner och man vet inte riktigt vad som pågår i maktens korridorer. Jag antar att man ändå dras till att göra såna här saker annars skulle man väl bara stanna hemma i lugna trygga Sverige..?

Ja, jag vet nog fortfarande inte exakt vad jag gör här men jag är helt säker på att jag kommer att komma på det inom kort. Och till dess är det ändå överlag väldigt trevligt att vara här.

ps. Vi har tydligen redan upplevt ett mindre jordskalv, det är vanligt att det skakar rätt bra här. Jag fattade inte vad det var, trodde det var en lastbil eller en person som sprang genom alla rummen i huset. Gick och kollade i alla garderober för att se om ngn råkat komma in genom dörren och sen gömt sig. Men nej, ingen i huset. Sen fick jag höra att det varit ett skalv. Aha, då fattade jag.